Positiv utveckling för sjumanna U18s

De europeiska U18-turneringarna har tidigare inte varit särskilt spännande. Visssa länder har alltid ställt upp med hyfsade lag medan andra, däribland Sverige, har bestått av rena rama nybörjare. Inte att undra på, vi har haft begränsade aktiviteter på den nivån, inte minst på damsidan. För första gången på länge har vi i år haft en riksserie för P18 och även fler F18 aktiva och prestationsnivån har höjts avsevärt. Problemet, som jag nämnt tidigare, är att flera andra länder satsat hårt på senare år och blivit mycket bättre, i synnerhet på sjumanna. Numera måste man springa fort för att stå stilla i rangordningen. Detta anser jag var uppenbart i årets U18 sjumanna turneringarna på Trophy- dvs på andra nivån. Alla 8 lag i damserien spelade bra rugby och endast Bulgarien bland grabbarna höll inte riktigt måttet. Sensationellt var att Turkiets små flickor, jag använder uttrycket på ett positivt sätt, spelade briljant rugby, blev obesegrade, vann turneringen och flyttas nu upp till Championshipnivå 2026 där de nog kommer att hävda sig väl. Deras pojkar spelade också mycket fint och gick till finalen där de till sist fick ge sig mot ett annat mycket bra lag från Ukraina. De två turneringarna var bland de bästa jag sett på länge från Europa, även jämfört med  seniorserierna.

Hur gick det då för de svenska lagen? Tjejerna började bra med två övertygande segrar mot Litauen och ett imponerande Andorra, men föll 31 – 17 mot Turkiet. Det stod 24 – 17 tills matchens sista sekunder då Sverige hade sina chanser. De var det enda lag som gjorde mer än ett försök mot Turkiet som endast släppte in ytterligare 2 försök under hela turneringen. Sedan blev det en svacka mot ett rumenskt lag med flera stora spelare av till synes icke rumensk härkomst och en match om tredje plats mot Ukraina. Det blev en ny tuff match där Sverige spelade mycket bra och ledde 19 – 17 då tiden var ute. Men Ukraina fick tag på bollen gick till attack och avslutade matchen med en sjupoängare. Tråkigt, Sverige var värda en medalj. Det som imponerade på mig var att vi äntligen hade hittat ett par tjejer som kunde springa ikapp och springa ifrån motståndarna och att den svenska tacklingen var enorm. Anfallen var också bra och Sverige gjorde 18 försök på sina 5 matcher. Tränaren Oriol Ripol, som spelat för Spanien på både 7-manna och XV-manna har gjort ett bra jobb. Har inte sett varifrån spelarna kom, men de skall gratuleras allihopa, inkl. de tre som lär komma från Exiles.

Pojkarna hade en liknande historia. De slog Moldova och Bulgarien lätt utan att släppa in några poäng men föll mot ett mycket bra Ukrainiskt lag 20 – 12. Matchen var mycket jämn, Sverige hade sina chanser, men Ukraina fick ett sent försök. Då blev det Turkiet i semi och än en gång blev de lite för starka. Matchen var mycket jämn men Turkiet lade till 14 poäng de sista två minuterna och det blev 28 – 7. I finalen fick de dock ge sig mot Ukraina som hade fått kämpa hårt för att besegra Sverige i semi. Avslutningsvis fick vi en ny besvikelse då Israel, mycket starkare än tidigare år kom från ingenstans som matchavslutning för att knipa ett försök och segern. Pojkarna saknade rutin från 7-manna men spelade med en enorm gnista, fantastiska tacklingar, flera sprinters och ett bättre och bättre samspel. De gjorde 17 försök på sina 5 matcher. Spelarna var 6 från Exiles, 6 från övriga svenska lag och en från England. Tränaren var Neill Erasmus, även han tidigare stjärna från sjumanna, som kan vara stolt över vad han har förmått grabbarna att prestera. Tack också till Karl Stein som gjort mycket för att utveckla U18 i Sverige på sistone.

Sverige kom fyra på både P18 och F18, men om bollen hade studsat rätt några gånger hade vi nått betydligt högre placeringar. Det ser dock mycket lovande ut.